Bakgrund
Delar
av fartyget påträffades 1986 vid nedgrävning av
en dräneringsledning i ett nyanlagt bostadsområde i
Almere strax öster om Amsterdam i Holland. Fyndet rapporterades
till myndigheterna och platsen kunde lokaliseras trots att det
grävda schaktet hade återfyllts. Under perioden 2-23
april samma år utförde Institutet för skepps-
och undervattensarkeologi ROB (NISA) en arkeologisk undersökning
av vrakfyndet. En uppmätning av de omfattande vrakresterna
gjordes. En planritning upprättades och därefter numrerades
vrakdelarna och skeppet isärtogs. Vrakdelarna flyttades därefter
till förvaring och noggrann dokumentation.
Vrakets
konditon
Båda
sidor av fartyget är bevarade till relingsbordet på
ett ca 5 m långt parti midskepps och i övriga delar
näst intill full höjd. Förstäven, både
den yttre och den inre, var brutna men i övrigt helt intakta,
likaså en rest av bogsprötet som var fästad till
stävstycket. Av akterstäven fanns inga rester och även
rodret saknades. Av fartygets rigg återstod endast en kort
mastfot, skeppet har inte haft något egentligt kölsvin.
På insidan av skrovet fanns delar av innergarneringen bevarad
på plats. Ett antal lösa delar av innergarneringen
påträffades också liggande i skrovet. Virkets
kondition är utmärkt, bordläggningen som är
bevarad till ¾ bär spår av åtskilliga
reparationer som gjorts under skeppets livstid.
Almerekoggens mått:
Längd
över allt: 15,95 m
Största
bredd: 4,20 m
Djup
(köl-reling): 1,70 m
Jämförd
med andra koggar som undersökts i Tyskland, Skandinavien
och Holland är Almerekoggen relativt smal. Möjligen
har den varit avsedd för fart på skyddade vattenvägar.
Senare holländska fartyg byggdes ofta långa och smala
för att kunna segla på det system av kanaler och slussar
som i Holland utvecklades mot slutet av medeltiden.
Skrovets
konstruktion
Skeppet
är huvudsakligen byggt av ek med undantag av durkbräderna
som är av fur. Allt virke förutom stäv, stävknä,
mastfot och däcksknä är tangentiellt sågat
ur stora stockar. Fartyget har ingen riktig köl utan en kölplanka
i ett stycke utan laskar, längd: 9,94 m bredd: 25 cm i fören
32 cm midskepps och 28 cm i aktern.
Förstäven
som är bruten men i övrigt välbevarad är 3,40
m lång och har ett trapezoidformat tvärsnitt. Vid stävknät
är förstäven 40 cm djup och avsmalnande uppåt.
Stäven består av två delar, stävstycket
och en falsk yttre stäv som fästats till stävstycket
med tre stora järnspik och ett järnbeslag.
Akterstäven
saknades helt men viss ledning av dess konstruktion kan fås
från det bevarade aktra stävknät. Troligen har
akterstäven inte haft något yttre falskt stävstycke.
Akterstävens längd är okänd men dess djup
har troligen varit 40 cm och bredden ca 10 cm.
Bordläggning
Bordläggningen
utgörs av åtta bord på var sida och kan delas
in i tre bordgångar, botten, övergång och sida.
Alla bordläggningsplank är sågade tangentiellt
och fästade till spanten med hjärtsidan inåt.
Bordgångarna är sammansatta av tre plank förutom
sambordet och övergången som utgörs av två
plank. De laskar som är bevarande är alla snedlaskar.
Laskarna är tätade med tjärad mossa. Fartyget har
tre bord lagda i kravell på varje sida 48 cm breda och 8
cm tjocka. Sambordet (bordet närmast kölen) är
upp till 5 cm tjockt på insidan. Fjärde och femte bordet
är lagda i klink och som utgör rundningen är smalare
än övriga, 30-34 cm breda. Sidornas bordläggning,
6-8 bordet, har den största bredden, relingsbordet är
55 cm brett midskepps.
Spant
Fartyget
har haft 30 spant vilka består av bottenstockar och upplängor.
Spanten har ursprungligen varit fästade till bordläggningen
med trädymlingar, i ett senare skede har infästningen
av borden förstärkts med järnspik som slagits ifrån
utsidan.
Drevning
Klinkbyggda
skepp från Skandinavien och England uppvisar en drevningsmetod
där tätningsmaterialet (ofta tjärat djurhår)
lagts i ett spår som huggits i bordet vid bordens sammansättning.
Denna metod tycks inte ha använts i tyska eller holländskbyggda
koggar. I dessa har bordläggningen tätats efter sammansättningen
genom att tjärad mossa drivits in i nåten. Drevningen
har sedan täckts med en längsgående list (latta)
som hållits på plats med fjärilsformade järnkrampor
(sintells). I Almerekoggen har ena kanten på bordläggningsplanken
avfasats för att ge utrymme för tätningen.
Mastfot
Fartygets
mast har vilat i ett rektangulärt spår i en kort, kraftig
mastfot 1,77 m lång, 34 cm bred och 23 cm hög. Mastfoten
är fästad med trädymlingar till fyra bottenstockar.
Man har kunnat konstatera att mastfoten minst en gång lösgjorts
och sedan åter fästs. I sitt slutgiltiga läge
har den inte placerats direkt över kölplankans centerlinje
utan något förskjuten (ca 5 cm) åt styrbord.
Mastfotens placering antyder att fartyget fört ett sprisegel.
På däcksnivå har en kraftig balk fungerat som
stöd för masten.
Däck
och däcksbalkar
Skrovet
har hållits samman med hjälp av ett antal balkar, vissa
av dessa har också burit däck i fören och akter.
Skrovet har också längsgående förstärkningar
i form av plankgångar längs skrovets insida.
Innergarnering
Lastrummet
har troligen varit helt klätt med 3 cm tjocka plank, durkplankorna
i fartygets botten är av fur och har fästs med spik.
Innergarneringen längs skrovsidorna är av ek.
Datering
De
föremål som påträffats i vraket är
av stor betydelse för dateringen av Almerekoggen.
Tre
silvermynt kan dateras till perioden 1390-1420.
Groot Gelre Willem 1 (Arnhem) ca 1390.
Nije penning Gelre. Reinald IV (Arnhem) ca 1420.
¼ Bredeplak Utrecht, Frederik van Blankenheim 1395-1420.
Den
typ av sko som hittats i vraket kan grovt dateras till perioden
1350-1475.
Keramikfynden
indikerar tillsammans med andra dateringar att Almerekoggen förlist
någon gång under första hälften av 1400-talet.
Troligen under 1400-talets första fjärdedel. Dendrokronologisk
analys har gjorts utan resultat men virkets kondition och skeppets
allmänna förslitning pekar mot att fartyget varit ca
15-30 år gammalt när det förliste. Byggnadstiden
för fartyget kan därför antas vara ca 1400.
Fakta
Almerekoggen rekonstruktion
