Tillbaka

Bilderna är bara thumbnails, klicka på dem för att få större bild.



 

I samband med att sportdykare från föreningen SVEG sökte efter lämningar under vatten norr om Skanörs hamn, hittades 1993 ett vrak i området. För att få en bedömning av vraket kallades marinarkeologer från Fotevikens Museum till platsen. Man konstaterade att fyndet med stor sannolikhet var det vrak som redan 1992 hade lokaliserats i samband med arbetet att säkra det s.k. "Tegelvraket". På grund av dåligt väder under säkringsarbetet kunde ingen undersökning göras av vraket och eftersom säsongen för dykning var över bestämde man att vänta till nästa år för vidare inspektion. Eftersom flera typiska kriterier för vad som betecknar en kogg enligt Reinder Reinders stämde överens med vraket i Skanör, gjordes bedömningen att det rörde sig om ett unikt fynd som krävde vidare dokumentation. Fotevikens Museum bestämde sig för att genomföra en mer omfattande undersökning av vraket. Tillstånd till detta söktes hos länsstyrelsen. Under den tvåårsperiod som arbetet pågick framkom ett omfattande dokumentationsmaterial. Nu framlagda rapport låg, vad gäller Anders Bunses bidrag, klar redan 1997. Den har kompletterats med delar p.g.a. senare gjorda resultat i det ständigt pågående forskningsarbete som sker kring Skanörskoggen. År 1998 startade dessutom Fotevikens Museum i samarbete med Malmö Stad ett stort projekt, "Malmö Kogg", där bl.a. en fullskalerekonstruktion av Skanörskoggen kommer att göras. Detta arbete har under 1998 och 1999 föregåtts av intensiv bearbetning av gjorda uppmätningar och måttagningar som underlag för avancerade, tredimensionella digitala ritningsrekonstruktioner. Under detta arbete har också dykningar på vraket genomförts för kontrollmätning av detaljer.

Upp
 

Syfte med undersökningen

Det faktum att det endast gjorts ett fåtal koggfynd tidigare i Sverige gjorde att det fanns all anledning till att få lämningen dokumenterad. Vraket utanför Skanör skulle visa sig vara det hittills största av dessa svenska koggfynd och med många detaljer bevarade. Förlisningsplatsen norr om Skanörs hamn har direkt koppling till den säsongsbetonade marknad som bedrevs i området under större delen av medeltiden. De större skepp som kom till platsen hade ingen möjlighet att gå in till land utan fick ankra upp på redden utanför för att lasta och lossa med hjälp av mindre båtar, pråmar och vagnar. Dokumentationen av vraket skulle förhoppningsvis ge vissa indikationer om dess utseglingshamn, om skeppet kom med last eller skulle lasta här etc. Det var viktigt att se till vilka omständigheter som omgav vraket. En bedömning skulle göras om hur illa utsatt det var av yttre påfrestningar i form av vågor och strömmar. Kunde vraket bli liggande kvar utan risk att förfaras eller skulle någon typ av åtgärd behövas sättas in för att rädda lämningen? Indikationer som ganska snart visade att vraklämningen hade koggliknande drag var en viktig del i det kommande arbete. Ett påstående i den riktningen måste beläggas innan det vinner gehör. Bedömningen gjordes att det fanns tillräckligt med material för att en hållbar sammanställning kunde göras. Fotevikens Museum fungerar delvis som en öppen institution där det bereds möjlighet för utomstående intresserade att delta i de flesta projekt som bedrivs. Museét anser det vara viktig i det forskningsarbete som fortlöper, att dela med sig av de kunskaper och erfarenheter som finns samt att ta del och lära av andras. Undersökningen av Skanörskoggen har t.ex givit ett stort antal personer från norra Europa möjligheten att delta i projektet, allt ifrån några dagar till hela grävsäsongen.

Upp
 

Skeppsvraken kring Falsterbonäset

Falsterbonäset är en av Nordens största skeppskyrkogårdar. Varje år inrapporteras nya vrakfynd,alltifrån helare vrak till lösfynd. Då de maritima lämningarna är en viktig del i vårt lands kulturarv, utvecklades i Vellinge kommun, till vilket Falsterbohalvön ingår, vid mitten av 1980-talet ett stort och seriöst intresse för att kartlägga vrakförekomsten i vattnen utmed Skånes sydvästra hörn. Från att ha varit en ideell föreningssatsning övergick verksamheten i stiftelseform 1993 med bl.a. Vellinge kommun som iniativtagare och strax därefter skapades Fotevikens Museum. Man utvidgade nu intresseområdet till att omfatta hela Skånes kust. Bredden på undersökningar och inventeringar ökade i takt med möjligheterna att samla in fakta från arkiv. Sedan 1994 arbetar en marinarkeologisk arkivarie på heltid med registreringar och källinventeringar av skrivna handlingar men också med att vidmakthålla ett nätverk med kustbefolkningen runt hela Skåne. På stränderna kring Falsterbonäset kan man efter stormar eller högvatten många gånger hitta ilanddrivna skeppsdelar. Genom att avsöka stränderna med jämna mellanrum har Fotevikens Museum en överblick och kan lägga till uppgifterna i den sammanlagda bilden av vrakförekomsten i området. Många privatpersoner kommer med tips om var det ligger ilandflutna vrakdelar och i vissa fall även om de ligger ett stycke ut i vattnet. Det är alltså i vattnen där Skanörskoggen (1) ligger som den moderna marinarkeologin i Skåne på allvar startade. Här har också Fotevikens Museum genom åren gjort en mängd vrakfynd varav några ska nämnas i korthet. Exemplen belyser det unika kulturminneslandskap som finns under vatten vid Skanör-Falsterbo. Arbetet med Skanörskoggen som beskrivs i denna rapport är således endast en liten del i den digra forskningsuppgift som åvilar Fotevikens Museum som det enda museum som aktivt arbetat med marinarkeologi i Skåne under 1990-talet. Man räknar med att det kan ligga upp emot femhundra vrak i vattenområdet kring Falsterbohalvön. Bara under de senaste 10 åren har ett 30-tal vrak observerats och undersökts. Några av de vrak som ägnats speciell uppmärksamhet förutom Skanörskoggen är det s.k. Knösenvraket och Tegelvraket, både i nära anslutning till Skanörskoggen. Dessa vrak har på olika sätt givit oss värdefull information både när det gäller skeppens konstruktion och funktion men de har även gett små glimtar av livet ombord. De förhållanden i vattnet som gjort att många fartyg förlist i området råder än idag. Sandflyttningen är fortfarande markant och gör att det, trots moderna hjälpmedel, är vanskligt att trafikera dessa vatten. Arbetet som Fotevikens Museum utför med att kartlägga vraken är på grund av sandflyttningen i det närmaste outtömligt. Sandrevlar flyttar sig år från år och blottar nya vrak men samtidigt täcks andra tidigare frilagda vrak, vilket gör att man kan återkomma till en plats efter en viss tid och göra nya upptäckter. Sanden som täcker vraken har en bevarande egenskap och är därför viktig när det gäller skyddet av lämningarna.

Tegelvraket (2)

Ett urval av vrak i vattnen runt Falsterbohalvön.

1991 påbörjades en arkeologisk undersökning av ett skeppsvrak beläget norr om Skanörs hamn. Vraket som ligger på ca 1,5 meters djup har last kvar ombord i form av tegel, därav namnet Tegelvraket. Lasten består både av murtegel och takpannor av munk/nunnetyp som fortfarande ligger snyggt staplat i skrovet. Vrakets längd är 9,8 m och största bredd är 3,2 m. Lämningen ligger med kraftig slagsida åt styrbord vilket gör att hela skrovsidan är bevarad med 13 bordplankor på styrbord och 6 bevarade bord på babord. Skeppet är klent med skrovet byggt i klink och sammansatt med järnnitar och rombiskt formade nitbrickor samt med spanten fästade med trädymlingar. Efter en sista arbetsperiod på vraket under 1992 avslutades dokumentationen med att ta dendroprover för kronologisk datering samt att vraket täcktes med sandsäckar för att förhindra erosion p.g.a sandflyttning. Resultatet från dateringen gav, enligt Alf Bråthen, tiden omkring 1540 (fällningsår för timret). Skeppet har troligtvis varit omkring 12 meter långt och fungerat som en typ av bruksbåt. Fynden av s.k. allmogebåtar/bruksbåtar från denna tidsperioden är ovanliga, vilket gör tegelvraket viktig som en framtida referens. Ett stycke norr om Skanörs udde, i ett område kallat Knösen, påträffades för första gången 1982 lämningarna efter ett skepp som efter undersökning och dokumentation visade sig vara från mitten av 1100-talet. Vid ett flertal tillfällen under den kommande tioårsperioden gjordes undersökningar som efter hand gav mer och mer information. Vid den avslutande grävningen 1992 hade man frilagt och dokumenterat i det närmaste hela vraket. Vraklämningens längd är 17 m och bredden är ca 4 m. Trots att endast vrakets bottenparti är bevarat kunde förvånansvärt många och ömtåliga fynd göras. Till de mera intressanta fynden, förutom skeppskonstruktionen i sig själv, räknas bl a en sköld, fler olika och välbevarade tågverk (rep eller tross för ankare och rigg), keramik, stora ansamlingar av matrester samt "skräp". Konstruktionsmässigt är skeppet byggt på vikingatida vis med klinklagt skrov (varje bordplankas underkant lagd utanpå den undre plankans överkant), vilket hålls samman med järnnitar, nitbrickor och trädymlade spant. Fynden ombord, själva skeppskonstruktionen samt en dendrokronologisk datering gjorde att man kunde ge lämningen den slutliga dateringen till år 1148. Knösenvraket (3). Dansken (4) Hösten 1990 påträffades detta tidigare okända vrak, som ligger på 4 meters djup i närheten av det s.k. Knösenvraket. Vid undersökningen av vraket 1990 såg man endast en köl. Under nästkommande års undersökning hösten 1991 påträffades tegel och en skeppssida som delvis var övertäckt med sand, samt spant med tillhörande kravellbordläggning. Dendro-prov har tagits från kölen. I juli 1993 rapporterades indikationer av detta vrak. Vraket ligger på 7 meters djup cirka 400 meter från land. Fyndet består av stående spant samt bordläggning vid sidan om. I augusti 1994 gjordes en kort inventering av vraket och då fann man att det är lämningar av ett något större handelsskepp, eventuellt av ek. Det är svårt att bestämt tolka vraket utifrån hittills gjorda observationer. Inga stävar eller knän eller dylikt kunde observeras. Vraket är 19-20 meter långt, cirka 3,5-4 meter brett och ungefär 1,7-1,9 meter högt. Det har tunna bord, cirka 4-5 centimeter tjocka, som är maskätna. Vraket upptäcktes redan 1967. Det ligger på cirka en meters djup. Det är lämningen av ett segelfartyg med träskrov och det kan vara från 1600-talet. Vraket är 25 meter långt och 8 meter brett och dess höjd över bottnen ligger på 1,6 meter. Skeppet är tätspantat, ett 35-tal spant på styrbord och ett 25-tal på babord. Det rör sig eventuellt om en korvett eller dylikt. Man fann vid undersökningen dessutom en kanon som är cirka 3 meter lång och med en mynnings-öppning om cirka 5 tum. Den väger ungefär 1,5 ton. Vraket upptäcktes 1971. Det är lämningen av ett segelfartyg med träskrov och ligger 200 meter från land på 4,5 meters djup. Den synliga delen av vraket utgörs av två stävar och två genom spantrader antydda skeppssidor. Spanten sticker upp cirka 50 centimeter ur sanden.

Draggen (5)

NSH 1967 (6)

NSH 1971 (7)

Upp
 

Tillvägagångssätt och metod

 

 

 

Bakgrund

 

Fyndplatsen