Tillbaka

Bilderna är bara thumbnails, klicka på dem för att få större bild.

 

Stävarna

Direkt akter om vraket ligger akterstäven. Infästningen mellan köl och stäv är en förlängning av kölen som är intappad i stäven med ett 82 cm högt stävknä. Stäven är tvådelad och sammansatt med minst två långa och kraftiga trädymlingar (38 mm i diameter). Cirka 270 cm upp smalnar stäven av och den smalare fortsättningen är avbruten upptill. Den bevarade totallängden är 495 cm med en bredd nederst på ca 95 cm och överst (vid brottet) på 45 cm. Stävens tjocklek varierar mellan 12-18 cm på kanten närmast fören och kanten akteröver är 12 cm hela vägen från nederänden till brottytan. På fyra ställen sitter ett ca 10 cm tjockt lager med järnkonkretion, vilka troligtvis kommer från fästena/upphängningen till det numera försvunna rodret.

Styrbords förstäv sedd från babords sida. Fyra bord synliga ovan sand.

Upp
 

Skanörskoggen kontra Bremenkoggen

Anledningen till att jämförelsen med Bremenkoggen tas upp är att de båda skeppen konstruktionsmässigt påminner till stor del om varandra och att de är tillverkade ungefär samtidigt. Bremenkoggen är daterad till 1380 och Skanörskoggen till 1390, vilket är fällningstiden för virket. Vidare är Bremenkoggen det i dag mest bevarade koggfyndet i Europa med större delen av skrovet bevarat. Detta gör att bilden av hur Skanörskoggen kan ha sett ut lättare kan skapas. Avvikelser mellan dessa två skepp finner man bl a i skrovens nederdel. På Bremenkoggen är den flata bottendelen, med de tre nedersta bordplankorna, byggd i kravell men övergår där bordplankorna blir mer upprättstående till att ligga på klink. Ca 20 cm från stävlasken ändras emellertid detta förhållande igen, ett skifte från klink till kravell. Från förstäv till akterstäv ändras alltså förhållandena fem gånger. Skanörskoggens tre nedersta bordplankor ligger däremot på kravell hela vägen från för till akter. Skanörskoggen har de traditionella trekantiga tätningslisterna vid lanningarna av de klinklagda borden. Listerna hålls på plats med hjälp av fjärilsformade krampor. Det har även suttit en list på insidan av det klinklagda skrovet, på samma sätt som på Bremenkoggen. På insidan av skrovet till Skanörskoggen sitter det även en list på den kravellagda delen av bordläggningen. Dessa lister är ca 1 cm tjocka och ca 9 cm breda och fastspikade med små spik för att hålla tätningen på plats även inifrån. I bottenstockarna har gjorts motsvarande urtag för att dessa ska få rum. Urtagen i bottenstockarna indikerar att listerna monterades innan bottenstockarna sattes på plats. För att hålla de tre kravellborden på plats har användandet av så kallade "spijkerpennenklossar" varit nödvändigt, vilket i sin tur indirekt bevisar bottendelens skalkonstruktion. Denna typ av invändig tätningslist på kravellborden finns inte på Bremenkoggen.

Skanörskoggen i genomskärning vid mastspåret. Slagsidan har gjort att sand täcker större delen av styrbordssidan. Skiss av H. Alopaeus. Avvikelser mellan dessa två skepp finner man bl a i skrovens nederdel. På Bremenkoggen är den flata bottendelen, med de tre nedersta bordplankorna, byggd i kravell men övergår där bordplankorna blir mer upprättstående till att ligga på klink. Ca 20 cm från stävlasken ändras emellertid detta förhållande igen, ett skifte från klink till kravell. Från förstäv till akterstäv ändras alltså förhållandena fem gånger. Skanörskoggens tre nedersta bordplankor ligger däremot på kravell hela vägen från för till akter. Skanörskoggen har de traditionella trekantiga tätningslisterna vid lanningarna av de klinklagda borden. Listerna hålls på plats med hjälp av fjärilsformade kram-por. Det har även suttit en list på insidan av det klinklagda skrovet, på samma sätt som på Bremenkoggen. På insidan av skrovet till Skanörskoggen sitter det även en list på den kravellagda delen av bordläggningen. Dessa lister är ca 1 cm tjocka och ca 9 cm breda och fastspikade med små spik för att hålla tätningen på plats även inifrån. I bottenstockarna har gjorts motsvarande urtag för att dessa ska få rum. Urtagen i bottenstockarna indikerar att listerna monterades innan bottenstockarna sattes på plats. För att hålla de tre kravellborden på plats har användandet av så kallade "spijkerpennenklossar" varit nödvändigt, vilket i sin tur indirekt bevisar bottendelens skalkonstruktion. Denna typ av invändig tätningslist på kravellborden finns inte på Bremenkoggen.

Akterstävarna från Bremenkoggen och från Skanörs-koggen i jämförelse i plan och i profil.
Ritning av H. Alopaeus.

Upp
 

Akterstäv

Den väsentliga skillnaden mellan Bremenkoggens och Skanörskoggens akterstävar ligger i dess spunning, dvs bordens infästning i stäven. Skanörskoggens nedre spunning är mycket längre i vertikalriktning och kommer i den övre delen av stäven ut i en mindre brant vinkel som gör skrovformen smalare. Akterstävens spunning är förhållandevis smal, 8-12 cm, i jämförelse med Bremenkoggens, som har 15 cm. I förhållandet mellan den smala spunning och den bredd, 95 cm, som hela akterstäven har, måste det uppstått väldiga vridkrafter eftersom rodermaljorna, dvs upp-hängningarna till rodret, suttit relativt långt ut från bordlaskarna. Sett till skrovformen i sin helhet blir Bremenkoggens skrov tidigare fyllig och bred i formen jämfört med Skanörskoggen. Bremenkoggens fylliga skrovform utan någon markerad köl har bidragit till avsaknad av lateralyta. Detta har inneburit svårigheter för farkosten att segla högt i vind utan allt för stor avdrift. Skanörs-koggens smalare akterdel kan därför tolkas som en utveckling/förbättring. Ett problem som både Skanörskoggen och Bremen-koggen har gemensamt är det färska virke som kommit till användande vid själva byggandet av skeppen. I Bremenkoggens skrov ser man att flera reparationer blivit gjorda. Då skeppet aldrig blev helt färdigt innan det sjönk måste dessa skador ha uppstått och blivit åtgärdade under själva uppbyggnadsskedet. På Skanörskoggen har man hittat en tätningslist som döljer en spricka i ett bord i fören. Eftersom det finns inskärning i spantet för att passa över denna reparation måste skadan uppkommit innan spantet sattes på plats, med andra ord under uppbyggandet.

En jämförelse mellan Bremenkoggen och Skanörskoggen är möjlig att göra efter de bevarade partierna av skrovet. Skiss av H. Alopaeus.

Parti av lämningarna midskepps. Fast Skanörskoggens längd är större än Bremen-koggens, beräknas dess lastkapacitet ha varit omkring densamma som på Bremenkoggen. Detta på grund av Skanörskoggens klart skarpare undervattenslinjer i fartygets akterdel. Förens form verkar i det närmaste varit lik Bremenkoggen. Bremenkoggens djupgång har beräknats till 2,25 m med full last, dvs ca. 84 ton. Man har antagit att Skanörskoggen skulle ha haft ca 2,3-2,4 m djupgång vid full last och därmed borde vattendjupet ha varit drygt två meter just vid förlisningstillfället för att kunna vålla de skador som man har observerat i fartygets mastspårskonstruktion.

Tidigare jämförelser har gjorts mellan olika koggfynd i Europa. Genom att sätta in Skanörskoggen i en av dessa syns skillnader och likheter tydligare. Notera mastens olika placering midskepps samt kölsvinets längd.

Upp
 

Fyndmaterial

Föremål som hittats förutom skeppsdelar är läder-rester från skor i form av sula och den nedersta söm-sarg som överdelen syddes fast i, ett helt intakt tennkärl med lock och hank, kanonkulor av sten i tre olika storlekar, större och mindre delar av malmgrytor avsedda för matlagning, ett fåtal keramikskärvor, ben från djur, tegel från kabyssen samt en bastmatta som legat direkt på innergarneringen och mellan spanten, troligtvis för att skydda både last och skrov. Som troligt skydd hittades även björkpinnar med barken kvar. Liknande fynd med samma tolkning har dokumenterats av M. Teisen i Norge. Vidare har ett mycket stort antal oidentifierbara sammanväxningar av järnutfällningar och sand, en typ av konkretioner i varierande former och storlekar, hittats i och omkring vraket. För att försöka tyda vad dessa konkretioner en gång har varit för föremål lämnades ett större antal till metallröntgen där tyvärr endast ett fåtal föremål kunde tydas, dock med viss osäkerhet.

Skalenlig modell över Skanörskoggen. Med svarta och vita cirklar har inlagts de fynd som gjorts i och kring vraket. Då skeppet vid förlisningen av vinden tryckts ner på styrbords sida har de föremål som funnits ombord på däck åkt överbord och återfinns därför utanför själva skeppsskrovet. Fynd av stenkulor i olika diametrar till kanoner ingår i dessa fynd. Detta indikerar att skeppet fört kanoner på däck, alltså ej som last. Av kanonerna har ännu ej några spår hittats. Det är inte omöjligt att dessa kanoner bärgats då skeppet legat på grunt vatten nära land. Till de fynd som gått att placera inom en hundraårsperiod hör bl a skor, vilka enligt jämförelser hamnar under 1400-talet, och ett hanseatiskt hankkärl i tenn, som indikerar sent 1300-tal - början av 1400-talet. Många av de fynd som gjorts i och omkring vraket är svåra att typologiskt datera med någon större precision då typen av föremål förekommit under en lång tid och med i stort sett samma utseende. Sex prover har tagits för dendrokronologisk datering. Redan i ett tidigt skede kunde Alf Bråthen, efter analyser utifrån eget material, avgöra att proverna var mycket bra och tydliga och gav koggen en proveniens utanför Skandinavien. Det har dock tagit lång tid att hitta någon matchande standardkurva. Med Alf Bråthens hjälp lämnades kurvorna för fem av de tagna dendroproverna till Dr Sigrid Wrobel på Ordinariat für Holzbiologie, Hamburgs universitet. Referenskronologi från Polen har även använts vid detta arbete. Omkring årsskiftet 1996/97 anlände resultatet från granskningarna. Matchande kurvor på det material som skickats till Hamburg gav dateringen 1390, vilket syftade till fällningsåret för skeppstimmret. Det kunde också fastställas att koggen byggts i norra Polen. Tidigare har den preliminära dateringen utifrån skrov-formen pekat mot mitten av 1400-talet, eftersom man såg det smalare akterpartiet som en utveckling från Bremenkoggens rundare och brantare form. Med en tidsskillnad på ca 10 år kan Skanörkoggen och Bremenkoggen i det närmaste ses som samtida och parallella men med åtskilda byggnadstraditioner. Det stora hankkärlet i tenn direkt efter upptagandet.

Upp
 

Aspekter kring fyndet

"För en modern arkeologisk koggforskning är det angeläget att frigöra sig från en historisk schablonbild av koggen som köpmännens framgångsrika långtradare. Men det är även viktigt att inte falla in i en teknisk evolutionistisk marinarkeologisk forskningstradition där koggen växer fram nit för nit, planka för planka under 1000 år. En angelägen och kritisk koggforskning bör handla om att granska skeppet i den medeltida kontext där det skapades och användes". (Johan Rönnby: a.a. 1995)

Upp
 

Hur kommer det sig att man hittar en kogg i området utanför Skanör?

Falsterbohalvön var en central punkt för handel med sill under större delen av medeltiden och lockade ett mycket stort antal fiskare och handelsmän till platsen under högsäsong på sensommaren och hösten. På farvattnen i området färdades allt ifrån allmogebåtar till stora skepp som seglade långväga och i öppen sjö. Lämningar från de vanligt förekommande allmogebåtarna, vilka hörde till den mer vardagliga utrustningen hos i stort sett alla som lokalt bedrev någon typ av fiskeriverksamhet och som i storlek kunde vara mellan 8-12 meter långa, är mycket få inte bara i området kring Falsterbohalvön utan rent generellt. Anledningen till detta beror troligtvis till stor del just på storleken. Denna mindre typ av båt var grundgående och mer lättmanövrerad än de större skeppen. Gick man på grund med en liten båt på väg in mot land skedde detta relativt nära land varför möjlighet fanns för besättningen att rädda både sig själva och båten innan förlisning. Om man ser på omständigheterna kring större fartygs grundstötning och/eller förlisning finns många faktorer att räkna med. Många av de större fartyg som förlist har säkert blivit överraskade av olika anledningar, t.ex av ett grund som de inte känt till eller av ett roder eller masthaveri som plötsligt gjort fartyget manöverodugligt. Uppankrade fartyg som överraskades av ett omslag i vädret kunde också dragga eller slita sig från förtöjningar och senare förlisa. När det gäller Skanörskoggen finns det inga indikationer på varför vraket ligger där hon ligger. Med tanke på att endast ett fåtal städer hävdade sina rättigheter till handel i Skanör efter 1420 och den huvudsakliga handelsaktiviteten vid den tiden föregicks i Falsterbo är det mest sannolikt att Skanörskoggen gick på grund och förliste under förflyttning från eller till Falsterbo eller Höllviken. Uppgifter finns dock om de nordvästeuropeiska städerna Kampen och Zutphen som under mitten av 1400-talet fortfarande hävdade tillgången till fiter i området. Det enda som säkert går att konstatera och som troligen varit en följd av förlisningen är de skador man kan se på vissa detaljer i vraket.

Upp