SKANÖRS
KOGGEN
DAGBOK

Veckorapport 1998
Veckorapport 1999
vecka 01 - 10
vecka 11 - 20
vecka 21 - 30
vecka 31 - 40
vecka 41 - 52
Veckorapport 2000
Veckorapport 2001
Veckorapport 2002
 Veckorapport 2003

 
Dagbok Skanörskoggen
 
Veckorapport 1999

vecka 01 - 10
Järnkölen läggs på stapelbädden.
Spantmallarna börjar att tillverkas i monteringshallen.
Stapelbädden färdig.
 
 
 


V.6
8-12 Februari

Upp
Torsdag 990211: Det hade tidigt beslutats att rekonstruktionen för Skanörskoggen krävde en förstärkning i kölen, en s.k. slitköl, för att göra skeppet sjösäkert vid en eventuell grundkänning samt öka dess livslängd. En extra fördel är att man dessutom får en extra barlast i kölen, som nu kommer att väga 2 ton istället för 0.9 ton om den varit tillverkad enbart i trä.
Järnkölen lades nu på stapelbädden, tillverkad av Kockums i 40 mm stål.

Harry Alopaeus projekterar fram spantrutor vilka är baserade på beräkningar utifrån Skanörsvrakets längd och dimensioner. Spantrutorna ska sedan ligga till grund för tillverkningen av spantmallarna och projekteringen av spant. Formen på skrovet har till stor del grundats utifrån den vinkel som borden varit lagd i spunningarna på den till större delen intakta akterstäven.

Vidare indikerar även de kvarvarande nedersta borden tillsammans med överlevande spant dimensionerna för skrovets bredd. Övrig information har Harry Alopaeus bland annat erhållit från ikonografiska studier samt jämförelser med Bremenkoggen, ett vrakfynd som påträffats på redden av floden Weser i Bremens hamn och som var i det närmaste intakt.


V.9
1-5 Mars

Upp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upp
Onsdag 990303: Det tycks som om vintern har släppt sitt grepp och det råder på varvet febril aktivitet och verksamhet. Virke till koggen anländer och sågas upp efter behov till köl, stävar, plank mm. Ungefär en tredjedel av de ekstockar som behövs kommer från Skåne. Övriga träd importeras från Nordtyskland samt från Kaliningrad i Ryssland. Eken från Skåne inspekteras innan fällningen av chefen för varvet, Wolfgang Gerde, för att se till att träden är användningsdugliga och så att man får med så mycket stora grenar och rötter som möjligt. Dessa svängda trästycken kommer sedemera att användas till bl.a. spant och knän.

Av det importerade virket räknas hälften vara av ospecifierad kvalitet, något som kan innebära en hel del spillvirke. Spantmallarna börjar att tillverkas i monteringshallen. Dessa kommer sedan att monteras på kölen där de riktiga spanten sedemera ska sitta. Man känner inte till så mycket om båtbyggarkonsten under medeltiden, då rent tekniska beskrivningar sällan har överlevt tidens tand och mycket av traditionen dessutom var muntlig. Inom den holländska båtbyggnadskonsten användes långt in i senare tid s.k. spijkepinnes för att formge skrovet, d.v.s. man använde sig av stöttor till vilka bordplankorna naglades fast på utsidan av skrovet och där insidan av borden tyngdes ner med stenar.

De fåtaliga bilder som finns av båtbyggartraditionen under medeltiden pekar dock mot att spijkepinnemetoden antagligen också användes under medeltiden och var känd i hela norra Europa. Således är det en stor möjlighet att spijkepinnes även användes vid byggandet av Skanörkoggen. Eftersom man inte känner till alla detaljerna för byggtekniken av koggarna kommer man efterhand att utröna vid vilken tidpunkt det är lämpligt att t.ex. börja sätta in bottenstockar och upplängor. Fördelen med skalbyggnadstekniken är annars att man efterhand kan anpassa spanten efter skrovets form.

Detta visar sig speciellt användbart vid utnyttjandet av blött virke då träet krymper vid torkningsprocessen. Metoden att använda spantmallar ska ses som en modern variant av spijkepinnetekniken. Man formar borden genom att spänna fast dessa i de uppförda spantmallarna (istället för att använda stöttor och stenar), vilka sedan kasseras i och med att de riktiga spanten kommer på plats. Denna metod har även användts vid replikbygget av Bremenkoggen. Genom att använda spantmallarna är det mycket enklare att få den form man vill ha på skeppets skrov och rätt placering av spanten än vad som var möjligt på orginalbyggena.

Man ser detta exempelvis i Bremenkoggen, där spanten sitter mycket asymetriskt. Skanörskoggens vrak låg placerad så att hela kölen inte gick att undersöka utan att behöva bärga bottenstockarna, men man har dock fått en god bild av en bit av fören och aktern, som i genomskärningen mätte 30 x 22 cm i fören respektive 32 x 22 cm i aktern. Man har valt att göra basen på kölen rak då både raka och uppsvängda kölar finns representerade bland arkeologiska koggfynd. Kölstocken tillverkas utav ek och består av tre delar, vilket inkluderar akterstävknäet. Den totala längden uppgår till 18,4 meter.

Förlagan på Skanörskoggen hade ett separat stycke trä för respektive stävknä, vilket även gäller för Bremenkoggen. Då man emellertid fann ekträd med en god förgrening för ett anslutande förstävknä, ansågs det som onödigt att här följa orginalet då detta även skulle komma att försämra hållfastheten. Det är också högst troligt att de medeltida skeppsbyggarna knappast hade undgått att utnyttja samma möjlighet om omständigheterna varit de samma.

Akterstävknäet och de bägge övriga köldelarna är fastsatta medelst 50 cm långa laskar som låsts fast med hjälp av 4 stycken stycken 20 mm trädymlingar.

Akterdelen är 2 meter lång, medan de två övriga köldelarna är lite över 8 meter. Lasken mellan den förliga delen och den mittersta kommer således att befinna sig ett gott stycke akter om masten. Båda stävknäna är utrustade med hak för stävarna. Stävknäna på medeltidens koggar var standariserade, oavsett hur stora skeppen var hade de här samma mått. Således uppstår det inte heller några större tolkningsproblem vid replikbygget.


V.10
8-12 Mars

Upp
990308: Stapelbädden färdig, Kockums leverar och lägger järnkölen på plats.

 
 
 
   
   
   
   

Upp