Tillbakablickar - så utvecklades SVEG

(Från tidskriften Marinerat år 1999)
Av Birger Enoksson

Det är en kall och blåsig aprildag. Jag sitter på vallen och tittar ut över Fotevikens Vikingareservat. Området ligger öde och husen är tillbommade. Om en dryg månad ska området leva upp och befolkas av vikingar och besökare. Jag tänker på hur mycket arbete och forskning som ligger bakom dessa rekonstruerade hus, på det spännande och fantasieggande projektet att utifrån arkeologiska fynd skapa en levande forntida miljö.

Innan jag reser mig upp för att gå in i värmen kommer jag att tänka på en aprildag för drygt tio år sedan. Det var också en kall och blåsig dag. Platsen var Hög vid Lödde å i Skåne och vi bevittnade inledningsskedet av ett annat rekonstruktionsbygge. Det var arkeologen Anders Ödman som startat projektet med att bygga ett vikingatida långhus. Vid den här tiden var SVEG en helt liten förening bestående av Björn, Jackie och undertecknad med tillhörande familjer. Vår inriktning var att med filmen som medium dokumentera vikingatiden. Det var därför ett gyllene tillfälle för oss att få följa byggandet av ett vikingatida långhus.

Långhuset i Hög uppfördes som en kopia av ett vikingahus från 1000-talet som påträffats vid utgrävningar inne i Lund. År 1999 stängde vikingabyn i Hög för gott.

Det blev åtskilliga helger som tillbringades uppe i Hög och det fortskridande arbetet dokumenterades med videokameran. Steg för steg växte huset fram. Först byggdes en träställning av kraftigt virke. De delar som skulle grävas ner hade svedjats för att stå emot röta. Väggarna flätades av vidjor som sedan lerklinades. Det som kom att dominera huset var det stora vasstaket.

I anslutning till långhuset byggdes ett mindre grophus. Förlagan utgjordes av de rester, främst i form av stolphål, som hittats vid exploateringsgrävningar inför uppförandet av ett bostadsområde i Löddeköpinge. Under husbyggandet utövades olika former av experimentell arkeologi. Vid ett tillfälle gjordes försök med att framställa järn i en liten masugn av lera. I den varvades järnmalm och träkol, men försöket misslyckades dock. Slagg och järn ville inte skiljas åt.

En fråga som tidigt restes var hur det egentligen kunde vara att bo i ett långhus. Särskilt intressant skulle det vara att testa det under ogynnsamma förhållanden dvs vid kallt vinterväder. Ett sådant tillfälle yppades och vi var inte sena att anmäla vårt intresse. Det var en helg med ett helt tunt snölager och temperaturer kring noll. Två saker som vi särskilt undrade över var om huset skulle hålla en rimlig värme och om röken skulle tvinga ut oss ur huset. Efter ett trevligt samkväm kring den öppna eldstaden i husets mitt blev det dags att knyta sig. Undertecknad och Jackie fick hundvakten, medan Björn hade blivit invald i ledningsgruppen och befriats från all vakttjänstgöring.

Under vårt vaktpass kunde vi konstatera att temperaturen ute vid väggarna låg strax över noll, medan det var varmt kring elden. Röken låg tät ovanför våra huvuden, men några svårigheter att andas förelåg inte. Vikingatidens långhus saknade skorsten och rökgång. Utifrån erbjöd huset en rätt märklig syn, genom hela taket steg rökångorna upp och stod som ett moln kring byggnaden

Mer än tio år har förflutit sedan långhuset i Hög byggdes. Det blev en inspirationskälla till det fortsatta arbetet med experimentell arkeologi och levandegörandet av forna tiders levnadsvillkor.

Tillbakablickar - att rädda ett skepp

Av Birger Enoksson
(Från tidskriften Marinerat år 1999)

Vi sitter i Björns trädgård en vårdag 1988 och filar på ett manus. Under en paus i vårt intensiva tankearbete får vi en plötslig ingivelse att ge oss ut på en kort expedition till ett fornfynd i vår omedelbara närhet. Resan går sålunda till Falsterbo Museum för att återse Falsterbobåten, som vi inte sett sedan barnsben. En båt som inte är obekant för experterna, men ändå för en förvånansvärt undanskymd tillvaro med tanke på hur pass få bevarade skepp det finns av så hög ålder.

Inne i museets skeppshall möter vi Falsterbobåten där den ligger rekonstruerad och uppmonterad på en stålställning som ska visa skeppets ursprungliga form. Bakgrunden till fyndet är intressant. Det börjar en höstdag 1932 då kapten Eklund vandrar längs stranden i Falsterbo och upptäcker vrakrester som frilagts efter den svåra höststormen. Det visar sig att fyndet innehåller betydligt mer av skeppet än vad man vid en första anblick kunnat ana. Skeppsdelarna tas om hand och får ligga lagrade i tång i femton år innan det är dags för rekonstruktionen, som görs under Harald Åkerlunds ledning.

 År 1932 påträffades den s.k. Falsterbobåten, ett fynd som långt senare inspirerade till skapandet av museet. Fotot, ehuru suddigt, är således historiskt i många avseenden.

1947 monterades resterna av skrovet på en stålställning och exponerades i museet. Men hur är egentligen tillståndet för Falsterbobåten? Vi kände en viss oro över hur detta skeppsfynd skulle kunna bevaras i framtiden. Våra farhågor bekräftades då kontakt togs med ordföranden i Falsterbonäsets museiförening Stellan Carlsson och med Malmö Sjöfartsmuseum. Det blev idel bekymrade miner och diskussioner om vad som inte gjorts men borde göras.

Falsterbobåten har aldrig fått en adekvat konservering och håller på att sönderfalla och pulvriseras. Vidare har monteringen på stålkonstruktionen många lösa delar. Formen på skeppet med de insvängda för- och akterstävarna verkar inte ha haft sin motsvarighet i verkligheten. Båten är daterad med en C-14 datering till 1100-talet. Det hade nog varit idé att göra en dendrokronologisk datering för att få en säkrare tidsbestämning.
(Anm: År 2002 kunde en årsringsdatering avslöja en ålder till andra halvdelen av 1200-talet).

Ett skeppsfynd är mycket känsligt för luftförhållanden. Den nuvarande bostaden för Falsterbobåten lämnar en hel del övrigt att önska. Här är alltför stora växlingar i temperatur och luftfuktighet. Vi ställde oss frågan vad SVEG kunde göra för insatser för att rädda Falsterbobåten undan förgängelsen och kom fram till att en väg kunde vara att skapa opinion och försöka påverka berörda myndigheter att ställa medel till förfogande.

Vi bestämde oss därför att göra en film som visade Falsterbobåtens kritiska tillstånd och som angav vad som borde göras. I juni månad spelades filmen in och vi intervjuade såväl museiföreningens ordförande som Sjöfartsmuseets personal. Vi konstaterade att åtgärderna redan borde varit gjorda igår och att det måste anses som ett rimligt krav att våra fornlämningar ska kunna bevaras. Filmen användes sedan vid ett flertal tillfällen för att väcka opinion. Falsterbobåten skulle bara inte försvinna i all stillhet.

I samband med detta arbetet väcktes tanken på att skapa ett museum där Falsterbobåten kunde exponeras på ett mer publikt och ändamålsenligt sätt. Ritningar gjordes med idén att museet skulle ha formen av ett vikingatida långhus där skeppet kunde visas upp på ett bra sätt. Det skulle vara ett växande museum där fler vrakfynd kunde rekonstrueras och ställas ut för allmänheten. Redan fanns ju ett vrak som låg i konserveringsbad i Sjöfartsmuseets källare. Det togs upp vid undersökningarna av Foteviksspärren 1982.

Med tanke på att farvattnen utanför Falsterbohalvön kan beskrivas som en veritabel skeppskyrkogård kunde vi för vårt inre se bilden av ett marinarkeologiskt museum med oändliga utvecklingsmöjligheter. Vad vi såg var en motsvarighet till Vikingaskeppshallen i Roskilde. Vi tog med vår film till ett sammanträffande med Vellinges kommunalråd Göran Holm för att utröna om det ainns intresse från kommunens sida för våra planer. Till vår glädje kunde vi konstatera att så var fallet och att Göran Holm lovade att fundera vidare på våra förslag.

Falsterbobåten öppnade ett nytt kapitel i SVEG:s historia. Filmen och museiplanerna ledde oss in på det renodlade marinarkeologiska spåret. Man kan säga att mötet med det fynd, som gjordes i strandkanten 1932, ledde oss ut till de förrädiska sandrevlarna runt Näset och blev startpunkten för de kommande årens marinarkeologiska undersökningar.