Vraken kring Falsterbonäset

(Från tidskriften Marinerat år 2000)
Av Sven Rosborn

Vad gäller kuststräckan mellan Trelleborg och Malmö föreligger en mängd information om olycksfrekvenser till havs genom tiderna. I denna artikel ska presenteras det material som under många år systematiskt hopsamlats av Fotevikens Museum och som ingår till en liten del i den digitala databas MIR som museet äger. MIR är en datakatalog över mer än 1800 förlisningar och sjöolyckor.

Insamlingsarbetet har bedrivits i form av genomgång av skriftligt källmaterial, allt från små och stora tidningsnotiser till officiella, handskrivna dokument som juridiskt beskriver olycksomständigheterna. Det kan konstateras att det insamlade materialet är ovanligt till sin omfattning och inriktning genom det faktum att arbetet kontinuerligt och målmedvetet har ägt rum under större delen av 1990-talet. Trots detta till synes förmånliga utgångsläge i kunskapen vad gäller vrakförekomster under vatten i aktuellt område, ska det nedan påvisas vilka stora brister det finns i skriftligt källmaterial.

Den totala olycksbilden framgår av kartan bredvid. Vid genomgången av databasen MIR har de olika olycksplatserna plottats ut på kartan. En överföring av de skriftliga källornas uppgifter till en karta medför dock stora svårigheter, speciellt när det är frågan om uppgifter av sjöolyckor. I materialet från 1800-tal och framåt går det oftast att erhålla väl dokumenterade kringuppgifter som t.ex. skeppets namn, dess last, dess kapten och varifrån det kom etc. Uppgifterna om den exakta, dvs den positionerade, olycksplatsen är däremot inte sällan av sådan karaktär att man som kartregistrator känner en större hopplöshet.

På kartan över den totala olycksfrekvensen framgår med önskvärd tydlighet de områden som varit speciellt farliga för sjöfarten. Det i särklass mest olycksdrabbade området är Falsterbo rev direkt söder om Falsterbohalvön. Den förrädiska Måkläppen och dess grunda utlöpare åt söder är t.o.m. mer olycksdrabbat än Sandhammaren i Skånes sydöstra hörn. För den äldre sjöfarten var troligen Falsterbo rev en av Nordens mest ökända platser. Det är därför ingen tillfällighet att en av Nordens äldsta fyrar redan på 1200-talet anlades på den yttersta udden strax söder om Falsterbo. Det var frågan om en s.k. vippfyr med en kolgryta av eld. Förr hade man faktiskt till sjöss ett mycket välkänt talesätt som sa att ”kocken får inte sätta ärtkitteln på elden förrän Falsterborev är rundat – ty skutan kan törna och då störtar ärtkitteln över ända”. Det är heller inte underligt att det i några av sjömännens bönböcker fanns några speciella rader tillfogade: ”För Falsterborev, skona oss milde Gud”.

Ett annat farligt område i historisk tid har Lillgrundet och Bredgrundet norr om Skanör varit. Speciellt Bredgrund har många olycksnoteringar. Redan i det äldsta kända, mera noggranna kartmaterialet över Öresund finns dessa båda grund utsatta. Det var år 1585 som den första internationella kartan/sjökortet över Öresund utgavs. På kortet har man angivit ett antal lodade djup och dessutom medvetet ringat in några få grundare områden, däribland Bredgrund. Det är av stort intresse att notera att grunden norr om Skanör så tydligt markerats på detta äldsta Öresundssjökort. Den allmänna kunskapen om det farliga sjöområdet har således funnits och genom trycktekniken spreds kunskapen nu till en betydligt större mängd skeppare. Bredgrund blev på detta sätt ett av Öresunds stora kända hinder.

Ett tredje frekventerat olycksområde är Blinda skär ute i Kämpingebukten öster om Falsterbo. Liksom Falsterbo rev ligger grundet så långt ut att man här som skeppare, med beaktande av den låga strandlinjen långt borta vid horisonten, lätt har kunnat invaggas i falsk trygghet om möjligheter för stort djupgående.

Hur relevant är det skriftliga källmaterialet i förhållande till den faktiska olycksbilden? För att ge en grafisk framställning över olycksfrekvensen har materialet uppdelats i ett antal kartbilder, vardera omfattande lika långa tidsperioder. För perioden 1900 och framåt redovisas i denna artikel ingen karta men antalet olyckor under denna period är relativt stort och trots moderna navigationshjälpmedel framträder de ovan nämnda grunden tydligt i olycksbilden. Falsterbo rev har uppenbart även under 1900-talet ställt till mycket förtret. Det ska dock konstateras att ett flertal olyckor under förra seklet inte hade med traditionella strandningar att göra. Skeppen har i stället blivit minsprängda under de två världskrigen.

Perioden 1850-1899 uppvisar den mest intensiva olycksfrekvensen i det skriftliga källmaterialet. Förutom olyckor ute till sjöss kan noteras höga frekvenser av mera strandnära olyckor. Utanför Skanör och Falsterbo har många olyckor skett men också på strandplatser som Falsterbonäsets södra udde och inne vid Kämpinge. Troligtvis är det en intensiv kusttrafik med av- och pålastning vid mindre orter utmed kusten som ger denna bild. Jämfört med den andra hälften av 1800-talet framstår tidigare perioder som mycket olycksfattiga. Kartmaterialet ger här faktiskt en mycket intressant bild över den aktuella källsituation som vi har att utgå ifrån. Ju längre tillbaka vi går i det skriftliga källmaterialet desto färre bevarade källor finns det givetvis att tillgå. Det säger sig självt att den verkliga olycksfrekvensen under 1700-talet inte kan motsvara databasens uppgifter, sett i perspektiv av olycksfrekvensen i perioden 1850-1899.

Om vi således utgår från att femtioårsperioden 1850-1899 ger en bild som väl kan stämma mot verkligheten är det relevant att överföra denna olycksmängd även på äldre halvsekels-perioder. I själva verket har troligen olycksfrekvensen i äldre tider varit större. Vi ska nämligen inte glömma att just under perioden 1850-1899 byggdes det svenska järnvägsnätet ut i rasande fart vilket givetvis innebar början till en minskning av skutfarten utmed kusterna.

Under perioden 1850-1899 är 94 olyckstillfällen i undersökningsområdet registrerade i MIR. Slår vi ut denna siffra på hela perioden 1200 - 1900 skulle det innebära att minst 1300 olyckor inträffat, av vilka merparten resulterat i vrak. Givetvis är denna uppskattning ytterst grov. Beräkningen tar t.ex. inte i beaktande att Skanör-Falsterbo från ca 1200 till in på 1500-talet var norra Europas största årliga mötesplats med sillhandeln i centrum. Det kan inte vara en slump att man redan i början av denna period bygger en permanent fyr till skydd mot Falsterbo rev.

Farvattnen runt Falsterbohalvön måste kunna rubriceras som Nordens största skeppskyrkogård. Siffran på 1300 olyckor ska troligtvis ses som ett minimiantal men sanningen kommer aldrig att kunna klargöras. Säkert är emellertid att den uppskattade mängden klart visar att det skriftliga källmaterialet endast i försvinnande liten del berättar om det faktiska kulturhistoriska arv som döljs under vattnet.