Kyrkans musik

Sången i kyrkorummet

Den katolska kyrkans enstämmiga sång var internationell med texter på tidens allmänna kyrko- och lärdomsspråk, latinet. Melodierna hade sjungits i århundraden i tidigare kristnade länder. Repertoaren har sammanfattningsvis brukat kallas enstämmig gregoriansk sång eller koral (d.v.s. sång i koret). Dess latinska benämning är "cantus planus" till skillnad från "cantus figuralis" (flerstämmig sång).

Sången utövades av män och sjöngs i falsettläge. Eftersom katolska kyrkan förbjöd kvinnliga sångare fick de utföras av pojkar och män: gossopraner överst och falsett/kastratsångare i altstämman. Om det fanns en orgel, sådana fanns på större orter redan på 1300-talet, var denna placerad framme i kyrkorummet invid koret. I sockenkyrkor utfördes sången av prästen med biträde av klockaren. Vid större helger kunde sångkunniga djäknar från domkyrkans skola medverka. Kanske var dessa de enda körsångare som förekom i landsortskyrkorna. Större körer förekom inte ens vid domkyrkorna.

S:t Petri kyrkas gamla orgel i Malmö är byggd under 1490-talet, en av Sveriges äldsta orglar som ännu används.

Gregoriansk koral - cantus planus

Benämningen "gregoriansk sång" härstammar från den tradition att påven Gregorius den store (död 604) hade föreskrivit kyrkosången. Bilder tillkomna flera hundra år efter hans död visar hur Gregorius dikterar sånger för en skrivare medan den helige ande i form av en duva sjunger dem i hans öra. Denne påve var förmodligen en betydande organisatör, men noter fanns inte på hans tid och det tidigaste motivet med Gregorius och duvan visar faktiskt hur påven dikterar en bibelkommentar. Gregorius ordnade de kristna kulthandlingarna i en fast ordning, liturgi. Han reorganiserade också "Schola Cantorum" i Rom, en sångskola för män och gossar. De äldsta rötterna till den gregorianska sången finns troligen i den judiska synagogsången, sådan den bör ha sjungits även av Jesus.

Den gregorianska sången kan delas in i två former; "psalmodier", med färdiga psalmverser, till skillnad från "hymner" som bestod av nya texter till kyrkliga sånger. Både psalmodier och hymner kan sjungas som växelsång mellan försångare och kör (responsoriskt) eller mellan två körhälfter (antifoniskt). Hur sångerna för övrigt utfördes under medeltiden är ovisst.

Mässans sånger

Mässans sånger utgörs av sådana som har olika utformning för olika fester och tillfällen, dels av sådana som med oförändrad text återkommer vid varje mässa. Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei ingår i "ordinarium missae". Mässan innehåller även:
Kyrie eleison, Gloria in excelsis Deo, Et in terra pax
samt
Sanctus, sanctus, sanctus Dominus Deus Saboath
Benedictus qui venit in Domini
Osanna in excelsis.
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi: miserere nobis.

Den romerska dödsmässan är en särskild form och kallas "Rekviem" (p.g.a. den inledande sångtexten "Requiem aeternam" (lat. evig vila).

Tidegärden

Tidegärden omfattar ett antal mindre gudstjänster som spelat stor roll under kyrkans äldsta tid och senare i klostrens dagliga liv. Tidebönerna är åtta till antalet och består av textläsning, psaltarpsalmer, antifoner, hymner och skriftläsning, s.k. lektioner.

Leiser

En diktart inom det germanska språkområdet var "laiser", uppkallat efter upprepandet av ordet "eleison". Dessa sjöngs på folkets språk. I Norden sjöng man gärna folkspråkiga sånger, ofta inskjutna mellan stroferna i någon kyrklig sång på latin, t.ex. "In dulci jubilo" (Sjunger på jorden bo sv. ps. 606).

Liturgiskt drama

Det liturgiska dramat är en företeelse som växte fram under medeltiden och det har haft betydelse för det världsliga dramats utveckling. Syftet synes ha varit rent pedagogiskt. Då högre utbildning var sällsynt använde kyrkan alla till buds stående medel för att upplysa om kyrkans lära. Kyrkornas konstnärliga utsmyckning är ett av dessa medel, det liturgiska dramat ett annat. Långa bildserier ur helgonens liv och drastiska målningar av himmel och helvete hade för medeltidens människor samma uppgifter som stillbilder och serietidningar har för vår tids, och det liturgiska dramat kunde skänka spänning på samma sätt som våra dagars media. På Kristi himmelfärdsdag lär man ha illustrerat dagens text genom att hissa upp en man i kyrkovalvet medan prästen upprepade gånger sjöng "ascendo ad patrem" (Jag uppstiger till Fadern), varje gång ett tonsteg högre.

Helgonkulten

Under medeltidens lopp skulle flera personer som verkat i Sverige komma att vördas som helgon. Det var missionerande biskopar som Sigfrid och Eskil, bonden Botvid och munken David, änkan Elin i Skövde, kung Erik Jedvardsson och hans biskop Henrik samt lagmansdottern Birgitta Birgersdotter. (Birgitta är den ende svensk som blivit helgonförklarad i Rom). Senare tillkom Birgittas dotter Katarina, biskoparna Brynolf av Skara och Nils Hermansson i Linköping.

Främst hyllades nationalhelgonen Erik i Sverige, Knut i Danmark och Olav i Norge. Varje helgontyp tillskrevs sin uppsättning typiska dygder och gavs ett särskilt ceremoniel. Av detta framgår vilka sånger, psalmer och andra texter som var avsedda för varje helgon. En serie sånger skrivna för ett helgon kallas "hystoria" (helgonofficium). I några svenska stift sjöngs Birgitta-hystorian "Rosa rorans bonitatem", bl.a. i Linköping.

S:t Erikskulten och Eriksofficiet

Erik den helige började omkring sekelskiftet 1300 framstå som Sveriges skyddshelgon, en nationell frihetssymbol under Engelbrekt och Sturarna.

"En man i Våla socken blev så galen, att han med egen hand högg sin strupe tvärt av." Så börjar en av mirakelberättelserna om det svenska helgon som kanske är mest bekant för en större allmänhet genom sin position som Stockholms skyddshelgon. Förböner gjordes till den helige kung Erik: "då detta var gjort, fick mannen sans och förstånd igen, och inom kort blev han även fullkomligt frisk till kroppen" och kunde nästföljande år gå i mässan på Eriks dag med endast "ett litet ärr på strupen såsom en röd tråd".

Ett annat mirakel handlar om en präst som förlorat både tal- och sångförmågan, men genom Eriks ingripande återfick rösten så att han kunde sjunga mässan just på Eriksdagen den 18 maj. Dessa och andra under besjungs i Eriks hystoria, en del av den sångrepertoar som utgör den bevarade musiken från svensk medeltid.

Skaraofficierna

Skara är en av de äldsta stiftsstäderna. Platsen där vägarna över Västgötaslätten korsar varandra var även tidigare ett kultiskt och juridiskt centrum i Västergötland. Förutom kultplats och tingsplats fanns här också ett "hus" för kungen och hans följe. I Skövde, i närheten av Skara, växte en kult fram kring en änka som skall ha hetat Elin (Helena). Legenden berättar att hon var en rik änka som levat i Skövdetrakten på 1000-talet och hjälpt till att bekosta byggandet av en kyrka. Efter hemkomsten från en pilgrimsfärd till Palestina hade hon på väg till kyrkan överfallits och dödats av släktingar till sin dotters make. Denne hade nämligen blivit dräpt av dotterns tjänare, som upprörts över att han misshandlat sin hustru, och släktingarna misstänkte nu Elin som anstiftare. Flera mirakelberättelser är knutna till Elin. S.ta Elins hystoria "Salve decus patrie" är av allt att döma tillkommen i stiftsstaden Skara.

Vadstena klosterbyggnad är en rest efter en kungaborg från 1200-talet som skänktes till Birgitta för att hon här skulle kunna inrätta sitt kloster på 1300-talet.

Vadstena kloster

Det musikaliska Vadstena som vi känner till, det är Vadstena innanför kyrkans och klostrets murar. I Vadstenadiariet berättas om den enastående högtidlighet som rådde då kungadottern Birgitta och fyra andra kvinnor i februari 1455 antogs som nunnor. Kvinnor och flickor, dragbasuner och andra instrument ("tubarum ductilium et aliorum ludorum") följde jungfrurna ända till den dörr där de skulle gå in i klostret.

I början av 1400-talet startades en kampanj för att också få den heliga Birgittas dotter Katarina helgonförklarad av påven i Rom. Man tecknade upp mirakelberättelser för att användas i kanonisationsberättelsen men resultatet blev ändå magert: Hon blev endast förklarad som helgon i Skandinavien och i de birgittinska klostren. På sensommaren 1489, omkring i augusti, var det dock dags för överföring av Katarinas reliker ("translation") och skrinläggning i Vadstena klosterkyrka under högtidliga former.

Man sjöng flerstämmigt. Sten Stures kapellister medverkade och man spelade i samband med processioner. Ett ögonvittne, Nils Ragnvaldsson, som senare blev generalkonfessor i Vadstenakonventet redovisar en rad detaljer om musiken som framfördes. Denna skildring är ett av de ytterst få beläggen för flerstämmighet i en svensk medeltida kyrka. Vadstena utgjorde här en mötesplats för både traktens befolkning och förnämare folk.

Hur klingade denna musik? Ingen vet bestämt eftersom influenserna kan ha varit olika. Den flerstämmiga sången utfördes av riksföreståndarens sångare, ibland med skolgossar. T.o.m. hovets spelmän medverkade i Birgittas kyrka.